Isabelle Bongcam

När jag var liten försökte mina föräldrar få mig att börja på gymnastik. Väl där ville jag inte och mina föräldrar lät mig gå. Aldrig under min barndom gick jag på någon sport. Ju äldre man blir destu svårare är det att lära sig något nytt. Jag anser att mina föräldrar skulle försökt mer, ansträngt sig hårdare. Det var inte förens i nian (eller om det nu var första ring?) som jag började på ngn sport. Det var streetdance med charlie. Men vi gick i en termin sedan blev det inge mer med det, kände väl att det inte var min grej. Sista året i gymnasiet hittade jag min grej. Thaiboxning, en sport som jag verkligen trivdes med. Jag gick ett halv år. Tränade minst 2ggr i veckan och fick alltid ångest om jag inte hann tre ggr. Efter varje träning kände jag mig lycklig. Sedan tog jag studenten, åkte på semester och njöt av sommaren. Nu i höst hade jag tänkt börja igen. Men min klubb har bytt lokal, bytt ut tränare och ändrat på saker så det började kännas ovant och jag kände att jag inte längre ville gå där. Och när en av mina favorit tränare ringde och "flirtade" med mig kände jag att det var droppen. Men jag tänker inte ge upp. Jag ska hitta ett annat ställe där jag kan köra thaiboxning och känna mig bekväm. Under tiden finns det ju gym, simhallar och promenader/jogging tillgängligt. Men det jag vill komma fram till är att jag tycker man ska försöka få sina barn på någon sport redan som små. Då har de mer tid på sig att hitta rätt sport och mer tid att utvecklas inom den sporten och ha kul. Något jag önskar att mina föräldrar fått mig att göra. Ciao<3


Natali (som var min tränings partner) och jag!