Isabelle Bongcam

Tänkte dela med mig av ett speciellt minne jag har med min pojkvän. Ett minne som alltid får mig att le. Det var i början när vi var tsm. Jag var i Portugal i två-tre veckor och han var i Danmark i två veckor. Så vi skulle inte få träffas på lite mer än en månad. Saknade honom så mycket att jag ofta grät på kvällarna utomlands. Sedan dagen innan nick skulle komma hem snackade jag med nicks pappa på msn. Han frågade om jag ville följa med till arlanda och hämta nick. Jag var så himla blyg, snackade aldrig med hans föräldrar så jag skrev att jag kunde det men att jag var blyg. Så dagen efter hämtade hans familj upp mig och vi åkte till arlanda. Jag var så himla nervös och satt bara tyst. Men känslan när nick kom där på arlanda och sökte med blicken för att hitta oss, och ser mig (som han inte hade ngn aning om följde med) var helt underbar. Han sken bokstavligen upp som en sol, han log hur mkt som helst. Vi kunde knappt hålla om varandra, vi darrade i händerna hela tiden. Vi kunde inte slita blicken från varandra. Påvägen hem skulle vi äta på donken. Men ingen av oss kunde äta, vi var så lyckliga, kära och nervösa. Det höll i sig hela natten. En otrolig känlsa och ett underbart minne. Ciao<3